När hittade jag till träningen? Jag har så få läsare av den här bloggen så jag kan väl berätta, tror inte det är någon som känner igen mig.. =)
Det hela började i princip när jag började sjuan. Dvs jag var ca 13 år. Visst hade man hört att niorna kunde vara taskiga, men jag hade nog inte riktigt förstått. Jag minns i början av terminen när niorna kom förbi och skulle ”känna” lite på oss små killar i sjunde klass. Jag minns speciellt en lång kille som hette Ingdahl. (Ingdahl sägs senare ha sprängt av sig några fingrar med en hemmagjord bomb). Han drog oss små sjuor i håret. Eller drog med en i örat. Man visste inte vad man skulle göra och lydde minsta vink. Niorna skrek saker i örat när man inte var beredd och körde gärna spelet apa och tog sats och slog allt vad man kunde på ens övre handflata (den blev då ofta blå). Ja dom var allmänt tuffa. Det var då det startade för mig. Träningen.
Jag tror jag blev chockad att folk kunde bete sig så. Jag hade till och med problem att sova ett tag. Jag tänkte bara på vad Ingdahl skulle kunnas tänka hitta på imorgon. T ex vid snö kom niorna och skulle hitta någon dom kunde mula osv. Vi killar i sjuan var rädda för dom. Bland annat var det en kille som fick en spark i magen som det slutade med rättegång osv.
Hur som helst. Det var då jag började förstå att jag måste göra något för att kunna försvara mig, klen som jag var. Ja inte klen i jämförelse med andra sjuor, då var jag redan stark, men jag var definitivt klen jämfört mot dom mycket större och hårda 9:orna.
Jag beställde en skivstång där vikterna var av ihålig plast och som man sedan kunde fylla med sand eller om man var klen vatten. =). Självklart blev det sand för min del! Jag köpte även en hantel och lite senare en sån här pryl som man trycker ihop (minns inte vad dom heter), som gnisslar något fruktansvärt (har kvar den än). Även någon form av roddmaskin med fjädrar som förde en himla gnissel och "pjongnande" inhandlades till det radhus som jag växte upp i.
Jag började göra armhävningar, speciellt i samband med att tittat på någon b-film med lite slagsmål i. Armhävningarna skulle helst göras på knogarna, det var tufft och de gjorde även vissa andra ”tuffingar” i klassen. Jag lånade kampssportsböcker på biblioteket och läste om dom hårda Kung-fu lirarna var knogar var som en plan vägg. Jag beställde en boxningssäck som jag först fyllde med sand från barnens sandlåda. Dvs den blev väldigt tung. Jag minns att jag i princip vrickade handen första gången jag slog en rallarsving mot säcken. Säcken hängde i princip stum där i grannens garage (fick nämligen låna deras garage eftersom pensionärerna saknade bil.).
Rocky Balboa var förebilden och man såg om den filmen en massa gånger. Likaså Rambo filmerna. Varje gång blev man inspirerad till att gå ut och slå på den säcken och sen avsluta med lite löpning.
Efterhand fick jag mer respekt i skolan, det var färre och färre som ville testa att mäta sina krafter med mig.
Jag var även stark i armbrytning, som var ett enkelt sätt att mäta sig med varandra utan att bråka.
Jag tränade egentligen inte så mycket, kanske bara några gånger i veckan (förutom armhävningar som gjorde i princip varje dag). Men det var sedan när jag började gymnasiet som jag började träna på gym och det blev mer allvar av det.
I gymnasiet anslutning fanns en liten lokal med lösa vikter, skivstång och några av det viktigaste maskinerna. Då började jag träna mer seriöst. Dels gymma på vardagar och sen boxa lite på säcken i garaget om kvällarna, plus en liten löptur. Det hängde en del "hårda" killar på gymmet och jag trivdes bra där, vi utvecklade en naturlig respekt för varann. Det var bland annat en grym Taekwondo kille som jag blev vän med. Jag tränade ca 6 dagar i veckan och folk började få mer och mer respekt. Det var ingen som gav sig på mig längre, och gjorde dom det så vred jag ofta till med något grepp så dom skrek. Jag var ju starkare än de flesta i min ålder, jag tog bla 125 kg i bänkpress när jag var 17 år.
Ja det fanns såklart några som hetsporrade, som dopade sig, dom var stora och starka, men det finns alltid dom som är större, så är det. Visst hamnade jag även i ett och annat slagsmål, men ofta räckte det med stå på sig så vek folk av. Det var en härlig känsla.
Ingdahl träffade jag så klart på igen, men hade han gjort det minsta hade jag brytit ner honom direkt. Jag upplevdet att det nu var HAN som hade respekt för mig. En härlig känsla!
Nederlag gav inspiration att träna ännu hårdare..
Jag minns speciellt ett tillfälle då en polare som jag hände med hade blivit utsedd att få stryk av ett invandrargäng. Det hade varit lite smågruff på tidigare diskon som varit, och det ryktades att min närmsta vän vid den tiden skulle få spö. Det var disko igen på "gården" (fritidsgården) och när jag och polaren dök upp utanför så börjades det tissla och tassla bland invandrarna på diskot. Många hängde av någon anledning gärna utanför diskot. Nåväl tillslut hade dom samlat ihop ett gäng på ca 20 st.
Nu skulle min polare få stryk. Stolta som vi var så drog vi oss inte tillbaka i första taget, utan den ena efter den andra killen började att köra kicksparkar i alla de slag mot min polare, alltfler annat folk samlades runt omkring på avstånd. Men först efter några sparkar på kompisen började vi gå därifrån, gå inte visa någon rädsla. Jag gick kanske 5 meter efter min polare. Mig rörde dom inte, inte ett slag, ingenting.
Men dom fortsatte att köra diverse flygande sparkar i ryggen på min gåendes polare. Polaren tog sparkarna som en tuffing, höll sig på benen och fortsatte att gå därifrån i sin hårda Gestapokappa (svart trenchcoat).
Sen var det som att alla flyttade sig och något speciellt skulle ske. En lång kille tog plats. Intrycket jag fick att nu skulle den bästa killen typ Taekwondokille ta sats och mata en riktigt fatal spark mot min kompis bakre huvud. Sänka honom på riktigt. Finish him. Jag kände att paniken kom krypandes, jag var tvungen att göra något! Dra på mig elden, uppmärksamheten annars skulle min polare bli kraftigt skadad. Kanske till och med bli invalidiserad eller än värre, dödad..
I samma veva kom det fram en mindre kille till mig och skrek aggressivt något i stil med:
-Varför drar ni inte?!? Dra härifrån!! Rejält uppbackad av några andra killar som stod bakom.
Tanken flög då i mitt huvud att jag ”sänker” honom snabbt med ett eller två slag, högerkrok och sen springer jag, dom hinner inte ens slå tillbaka. Men nix, se det gick inte. Jag svingade två rejäla rallarslag (som syntes komma lång väg) och killen måste varit boxare eller något för han duckade lätt båda mina slag och sprang sedan full fart framåt och tog ett grepp runt mig. Allt för att hålla fast mig så hans kompisar kunde få en huggsexa. Vi rullade runt på backen och jag gjorde mitt bästa för att puckla på killen, men jag ”hörde” hur det började donka i skallen av olika slag. Hela högen av invandrare var nu fokuserade på mig och gjorde sitt bästa för att släcka ljuset. Jag hade rädda min kompis i alla fall. Adrenalinet pumpade för fullt i mig och jag kände inte slagen men jag bestämde mig för att om jag inte tar mig härifrån så dör jag. Så jag tog mig upp och trängde mig fram genom gänget och började springa. Min kropp var ju knappast byggd för att springa något marathonlopp, men jag sprang för livet.
Så jag och min kompis blev jagade av hela gänget i hasorna, plus alla andra som tyckte det här var intressant. Slagsmål är alltid kul att titta på.
Jag minns än idag att jag kände ett enormt hat när jag sprang där över gräset med invandrargänget ett tiotal meter bakom. Ett hat som hade kunnat döda, läskigt. Jag var några meter bakom polaren och vi sprang och sprang, allt mer andfådda, bland annat över en fotbollsplan. På fotbollsplan var det en kille från gänget som var väldigt snabb och duktig på att springa. Han lyckades springa ifatt mig och få mina trötta ben att stappla och därmed fälla mig. Trött och rädd för att resten av gruppen skulle komma ifatt oss så kom jag upp på benen igen och kunde fortsätta springa. Jag kände hur kraften började sina. Men tillslut hade vi sprungit tillräckligt länge för att ha skakat av oss gänget. Blodet forsade från näsan och jag hade även fått ett djupt sår i pannan där blodet aldrig ville sluta rinna.. Men vi var ok, oskadda. Vi kunde andas ut.
Jag fick gå tillbaka till gymnasiet med uppsvullet ansikte, men inga skador. Jag fick senare veta att det var Nunchakus som gjort ärret i pannan (2 pinnar med en kedja emellan). På den här tiden var det inte vanligt med skjutvapen, något som jag är tacksam för. Knivar fanns givetvis, men användes mest för att avskräcka (inget jag själv använde).
Men vad jag verkligen gillade (vid den här tidpunkten) var att andra jag känner som hade varit på samma disko där jag åkte på pisk, dom sa att folk hade respekt för mig. Att invandrarkillarna hade viskat till varandra att inte ”ge sig på killen i skinnjacka, för det är en hård jävel” (alltså mig!). Sånt gillade jag att höra, lilla jag hade börjat få ett rykte. Någonting som jag var respekterad för. Någon visste vem lilla jag var. Det var inte för att jag var snäll, godhjärtad eller något sådant åtråvärt, utan mer av rädsla för mig.
Folk hade respekt! Ja inte alla, men en del i alla fall. Händelsen gav mig också inspiration att träna ännu hårdare, att inte ta någon skit. Jag skaffade ett gymkort på Olympia, stället där alla dom stora höll till. Ett riktig hardcore gym helt enkelt! Jag blev senare vän med "ledaren" i invandraggänget (som jag fick stryk av), ingen av oss ville egentligen behöva oroa oss för varandra, det blev alltid oroligt när vi såg varandra. Men han kom fram till mig på ett annat "disko"och ville vara vänner, det var egentligen inte mig han var ute "den gången" utan han respekterade mig ville bli vän istället, fine, kändes bra. En fiende mindre, bra.
Yeah! Jag fortsatte träna något år efter gymnasiet.
Det är ju så att vi människor vill gärna bli sedda på ett eller annat sätt. Vara duktiga på något sätt. Jag var varken duktig i skolan eller speciellt duktig i någon annan sport. Men jag fann att jag kunde åtminstone kunde skaffa mig respekt, och det var en härlig känsla. Åtminstone inbillade jag mig det. Och jag bestämde mig i ungdomsåren för att inte ta någon skit. Inte från någon, hur stor dom en va, no matter what!
Jag var inte rädd för att skada mig, jag trodde helt ärligt att inget kunde skada mig vid den här tidpunkten. Jag trodde helt allvarligt att jag hade en pakt med Gud, ungefär som historien om Jobs (för er som kan bibeln). Gud gillade mig och tog hand om mig (jag är inte troende nu). Jag var inte rädd för att dö heller, jag hade inget speciellt att leva för, jag levde för dagen. En dag i taget, inga framtidsutsikter. Den ansvar jag hade var att ta hand om min hund. Hellre kämpa väl än att ta skit blev min inställning. Mitt liv var ändå ganska struligt under uppväxtåren, då min mamma gick bort i cancer när jag var 15 år. Hon hade vid det laget kämpat många år med en cancer som aldig gav sig, som återkom och till slut tog hennes liv. Min biologiska far stack redan innan jag föddes (ingen kontakt idag heller), och styvfadern jag levde med var en alkoholist som hade en ekonomi som var körd i botten (i princip personlig konkurs). Enda skälet till att jag fick bo hos honom var att han fick en bra slant av Socialen varje månad (tills jag var 18 år, sen blev det andra bullar). Ja herregud, i den där åldern har man ju inte alla hästar hemma heller, utan man söker en identitet. Men jag är aldrig dömd för något, så jag var ingen "värsting" eller något sådant som det ofta kallades på den tiden.
Ja, det blev en något lång utläggning till hur och varför jag började min träning, min ungdom och sedan när jag fick mitt första riktiga jobb som var väldigt fysiskt så slutade jag med att träna, för jag orkade helt enkelt inte. Jobbet bestod av ackordslön och ju mer man jobbade desto bättre betalt. Pengar var något som hägrade och något som jag gillade. Jag körde slut på kroppen under arbetstid istället. Skippade raster osv för att tjäna några kronor till.
Hur som helst lade jag av med träningen och jag lugnade även ner mitt humör. För mig har det alltid varit så att träningen gjort mitt att mitt temperamör blivit något hetsigare. På det nya jobbet var det ju ingen som längre kände igen mig. Jag behövde inte leva upp till något rykte om att vara lite hetsig och psycho. Det var fridfullt. Visst var jag inte sen att försvara mig, tog fortfarande ingen skit. Men jag slapp leva upp till en person som nästan kunde spöa någon för att någon sa ”byracka” åt min hund. Skönt!
Många år senare
Sedan dess tränar jag mest på sommaren, inget allvarligt. Ett tag höll jag på och vindsurfade, men har nu sålt det mesta, lite för mycket meck och att behöva vänta på vind och allt det där. Det blev lite hantlar hemma någon gång då och då bara för att hålla fysiken igång lite grann, för att må bra. Bara tränat litegrann för att ha några muskler i ryggen. (Jag har nu ett stillasittande jobb). Men nu sedan några månader har jag hittat tillbaka till lite mer seriös träning igen. Jag har skaffat gymkort igen. Och jag tycker det är riktigt kul igen! =) Det är konstigt alla gamla intressen bara ligger där och väntar på att återveckas tydligen.
Allt efter att åren gått så har jag blivit rädd om mig själv, och insett att jag inte är osårbar, snarare tvärtom. Väldigt sårbar och därför rädd om det här härliga livet som jag numera älskar. Jag älskar min frihet och är väldigt rädd om den. Det är nu många många år sedan jag lämnade det där osäkra livet.
Det är tur att man blir klokare med åren. Jag hittade även några andra förebilder att ta del av, kloka människor. Jag böt ut Sylvester Stallone och Arnold Schwarzenegger, Mike Tyson, Van Damme med flera mot andra förebilder. Arnold gillar jag fortfarande, han är duktig som tagit sig långt i USA.
Nu föredrar jag förebilder som använder vishet, erfarenhet istället för respekt och muskler för att hävda sig. Speciellt entreprenörer som jobbat hårt. Ett mycket bättre alternativ än det andra livet som inte fungerar många år. Det är så befriande och så skönt att slippa trubbel och behöva känna oro för att hot ska genomföras osv. Orolig för vem man ska träffa på när man är ute osv. Jag tar numera alltså helt avstånd från ett liv i sökandes efter respekt. Jag tar skit numera. Jag försöker stå ut med det och i högsta mån undvika personer och platser där min respekt får lida.
Det känns lite läskigt att berätta lite om min uppväxt, men det kanske är något jag behöver göra, jag öppnar lite av mig själv. Jag är ju fortfarande anonym, och väldigt få läsare också så ingen fara på taket =).
Nu är jag istället väldigt glad över att höra ”tänk att du blivit en så bra kille, du hade det jobbigt efter att din mamma dog när du var så ung. Vi tyckte så synd om dig, men visste inte vad vi kunde göra.”
Men folk har verkligen ställt upp för mig, nära släktingar. Speciellt min mormor och morfar medans dom levde osv, dom ställde alltid upp för mig och det är aldrig något som jag glömmer! Den som jag också har mycket att tacka för är min hund (som också ledsamt lämnat in). Min hund var alltid glad och se mig, jag var alltid uppskattad. Jag är en hundälskare, och hoppas jag en dag kan ha tid för hund igen.. Tack snälla, jag uppskattar verkligen ert stöd under dom här ungdomsåren, ovärderligt!
Jag minns min tyskalärare under gymnasiet som jag träffade på ett antal år senare. Ha sa något i stil med:
”Du borde ju ha blivit en värsting. Det är så starkt gjort av dig att inte blivit en värsting.” Sånt inspirerar!
Och till er som kanske funderar på strullivet. Välj aldrig kriminalitet, det är en väg som leder helt fel, och det är oerhört svårt att hitta tillbaka. Hitta dom rätta förebilderna, som hjälper dig på livets resa. Lyssna på rätt folk. Omge dig om möjligt med bra vänner som stöttar bra saker istället för dumheter.
När du ligger där på dödsbädden: Se tillbaka på ett liv som du kan vara stolt över, som du kan stå för!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar