Om någon berättade för dig för i början på 1900 talet att om
100 år lever västvärlden i ett extremt välstånd med bekvämligheter och komfort. Centralvärme,
de flesta har fina fordon att transportera sig i, vi bor i bekväma varma boenden. Vi har ett överflöd
av världens olika "mat" i en matbutik i närheten. Prylar i överflöd. All mat som vi inte hinner äta
upp och som vi kastar etc, listan kan göra lång. De flesta av oss som läser detta har det nog i alla fall väldigt bra.
Vi kan konstatera att vad gäller fysisk materialism har vi i
västvärlden kommit väldigt långt, varit väldigt framgångsrika enkelt sagt!
Hmm… Då skulle man nog också kunna tro att vi lever i total
social harmoni och allt . Att våra liv var väldigt framgångsrika även socialt.
Rosigt på något sätt. Skulle man inte tro det? Att vi skulle kommit lika långt
socialt som vi gjort materialistiskt, menar jag. Jag kan dock inte se att så är
fallet. Gör du? Visst vi söker lycka, men lyckas vi?
Tyvärr är kontrasten VÄLDIGT STOR. Jag upplever inte att vi är speciellt lyckosamma socialt.. Vi har blivit mer självständiga, vi har blivit mer individualistiska. Vi
har fullt upp i våra stressiga liv. Många lever på lyckopiller (klarar sig inte utan), vi har blivit
mer överviktiga. Vi jämför oss med andra. Vi känner inte att vi duger som vi är skapade. Depressioner
och folk som går in i väggen stup i ett. Stressade arbetsliv osv. Det känns
inte som du har tid för familjen osv.. Att ta sig tid och umgås känns nästan bara ännu
mer stressande..
Dessutom eftersom vi alla spretar åt olika håll (i ett
krävande arbetsliv, där det krävs en viss kompetens), specialiserar oss och så
vidare, så känner vi inte samma tillhörighet med andra människor osv. Det är
färre människor som ”förstår oss” på något sätt.. Vi kanske inte stöttar
varandra lika mycket som förr, vi klarar ju oss själva, vi behöver inte ha
hjälp av någon annan, eller? Själviskheten har ökat. ”Jag ödslar inte tid på
energitjuvar”.Tankarna
är ofta att vi inte behöver samarbeta med någon längre, ”kan själv” liksom. Jag
känner i alla fall igen mig och tycker att vi socialt gått bakåt de sista decennierna.
Vi lämnar in dom gamla som inte klarar sig själva till något vårdhem och hoppas
det blir bättre tills man själv blir gammal och skröplig..
Det positiva är att om man inser att det faktiskt är ett
problem så kan man göra något åt det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar