Boken heter:
Tro, Doger och biologi - Hur vårt undermedvetna styr våra gener
Boken verkar framförallt handla om cellbiologi där Bruce H. Lipton bla ifrågasätter Darwins version av evolutionen där "djungelns lag" rådde och även biologins mest centrala dogm - antagandet att generna styr livet.
Hur som haver, boken börjar bra! Bara att någon börjar prata om azurblått hav fångar mitt intresse omedelbart. =)
Nedan följer lite utdrag från boken
//s15//
"Det kändes som om jag dragit en nitlott när jag föddes och att det bara var att acceptera ödets gång. Jag var ett offer för orättvisan. Que sera, sera.
Min deprimerande inställning förändrades dock in en handvändning hösten 1985. Jag hade sagt upp mig från min fasta anställning vid universitetet i Wisconsin och föreläste nu vid en medicinsk högskola i Karibien. Eftersom skolan låg så långt bort från det akademiska etablissemanget började jag tänka i nya banor som låg långt utanför de strikta ramar som råder inom den konventionella akademiska världen. På en isolerad ö som låg som en smaragd i det azurblå Karibiska havet upplevde jag en vetenskaplig uppenbarelse som omintetgjorde hela min tidigare tro på hur livet fungerar."
Ytterligare ett utdrag från början av boken:
//s28
”En inhemsk tradition var att i solnedgången sitta en stund i stilla betraktande – en sed som jag mer än gärna tillägnade mig. När dagen led mot sitt slut såg jag fram emot en himmelsk ljusshow. Mitt hus låg på en klippa femton meter över oceanen och vette mot väster. Längs en slingrande stig som täcktes av trädens grenar och jättelika ormbunkar gick jag ned till vattnet där en undanskymt strand uppenbarade sig genom en öppning i jasminbuskarna. Här följde jag solnedsgångsritualen med ett dopp i det varma, kristallklara vattnet. Efter simturen formade jag sanden till en bekväm vilstol, lutade mig tillbaka och såg på hur solen sakta sänkte sig i vattnet.
På denna fjärran ö befann jag mig långt borta från ekorrhjulet och var fri att se världen utan civilisationens skygglappar av dogmatiska trossatser. Till en början granskade och kritiserade mitt sinne konstant den katastrof som mitt liv bestod i, men efter en tid upphörde recensionen av mina fyrtio kaotiska år. Jag började i stället återuppleva vad det innebar att leva i nuet och fick tillbaka känslor som jag inte känt sedan jag var ett sorglöst barn. Jag började återfå livsglädjen.
Jag blev både mänskligare och mer human under min tid i öparadiset. Jag blev också en bättre en cellbiolog. Nästan all min formella vetenskapliga utbildning hade genomförts i sterila,//s29// själlösa klassrum, undervisningslokaler och laboratorier. Men i Karibiens rika ekosystem började jag se ämnet biologi som ett levande, integrerat system i stället för en samling individuella arter som samsas om jordens ytor.
Jag satt gärna i stillhet och betraktade den trädgårdsliknande djungelöns djurliv och fauna eller dök i de fantastiska korallreven. Detta gav mig en inblick i öns otroliga integrering av sina många växt- och djurarter. De lever alla i en känslig, dynamisk balans, inte bara med andra livsformer utan även med den fysiska miljön. Det var sann livsharmoni (inte livskamp) som jag fick uppleva i den karibiska lustgården.”
Bruce menar vidare att vi kanske ser oss själva som individer, men att han som cellbiolog kan berätta att du i verkligheten består av ett myllrande, samarbetande samhälle med uppskattningsvis 50 biljoner cellinvånare. Där nästan alla de celler som din kropp är gjord av är amöbaliknande, individuella organismer som har utvecklat en samarbetsstrategi för sin gemensamma överlevnad. Det är ett intressant sätt att se på kroppen. =)
Jag kort och gott verkar boken intressant och framförallt lärorik inom cellbiologi. Jag återkommer när jag läst ut den med en bokrecension. Att den sedan verkar ha lite Karibienmiljö i sig gör den inte sämre!
Over and Out.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar